Den tibetanska buddhismen

Sakyapa eller Sakyatraditionen har fått sitt namn efter ett kloster, som grundades 1073 e.Kr. i Sakya i sydvästra Tibet. Grundaren var Könchog Gyalpo, en medlem av den berömda Khönfamiljen. Denna familj tillhörde tidigare Nyingmatraditionen, men Könchog Gyalpo studerade också de nya tantriska metoder som spreds i Tibet på 1000-talet. Det viktigaste i den nya undervisning han studerade var meditationssystemet Lamdre, "Vägen och resultatet".

Undervisningen om Lamdre gavs till Könchog Gyalpo av Drogmi Lotsawa, en elev till den indiske läraren Gayadhara. Den förste gurun i Lamdrelinjen var den tantriske mästaren Virupa, som levde i Indien omkring 600-talet e.Kr. Lamdre innehåller sutraundervisningen "De tre perspektiven" och tantraundervisningen "De tre tantra" och är den viktigaste samlingen av undervisning i Sakyapa. Dess omfattande och avancerade metoder för mental träning och meditation kommer ur Hevajratantra.

På 1100- och 1200-talen växte Sakyatraditionen och fick en betydande ställning inom både det religiösa och politiska livet i Tibet. Detta berodde till stor del på "De fem stora mästarna", fem av de första lamorna i Sakyatraditionens tidiga historia: Sachen Kunga Nyingpo, hans söner Sönam Tsemo och Dagpa Gyaltsen, deras brorson Sakya Pandita och dennes brorson Chögyal Phagpa. Alltsedan den tiden har i Sakyapa och dess två deltraditioner Ngorpa och Tsarpa framträtt många berömda yogier och lärda lamor.

Sakya Pandita studerade en lång tid under indiska lärda som kom till Tibet på 1200-talet och är en av de mest respekterade lamorna i Tibets historia. En under 1900-talet berömd Sakyalama var den förre ledaren för Sakyapa, H.H. Sakya Dagchen Ngawang Thutob Wangchug. Traditionellt betraktas Sakyalamorna ofta som emanationer av Manjushri, vishetens buddha.
 


Sakya Pandita